Skrivandet ger mig perspektiv, det är en process som gör tankar och känslor synliga. Tankarna klarnar, orden tar form och min värld blir lite mer begriplig.
Författarintervju med Bo Davidsson
Berätta om din bok "Som en parkbänk för själen"
Många böcker innehåller bara en aspekt av livet. Min önskan var att skriva en bok som rymmer hela livet, en djupt mänsklig bok som inte väjer för det som är svårt. En personligt skriven bok från en vanlig människa till en annan. Det är en bok att känna igen sig i, en livsberättelse på temat längtan, mod och frihet.
Parkbänken är en metafor för ett tillstånd av otvungen närvaro. Läsaren förflyttas till en plats där allt inte är förutsägbart, en öppen rymd där alla känslor och frågor får plats. Jag vill förmedla upplevelsen av en parkbänk för själen, en plats där man möter sig själv eller en mötesplats någonstans mellan himmel och jord.
När jag stannade upp och lyssnade till min längtan blev mina värderingar djupare, det ledde till att jag aktivt ville något med mitt liv. Jag bestämde mig för att mitt liv är mitt eget ansvar, inte komma med ursäkter, aldrig skylla på omständigheter. Att istället se livet som en gåva och en fantastisk resa. Läsaren får följa med på en resa mot ett större och friare liv.
Hur kom boken till?
Jag började skriva för sju-åtta år sedan när jag kände att jag ville sätta ord på mitt liv. Jag ville förstå mig själv och försöka få ett grepp om varför livet blivit som det blev. Att skriva är att minnas, det är att göra tankar och känslor synliga. Minnesbilderna omvandlas till något konkret vilket leder till en dialog med mig själv. Det tar tid att minnas, jag upptäckte att det fanns mer att hämta än jag kunde tro. När jag väl börjat ge dem min uppmärksamhet kom minnena tillbaka undan för undan. Det var mycket som ville komma upp till ytan. Med tiden blev skrivandet mer strukturerat och omfattande.
Var det en färdig idé eller växte den fram under processen?
Först skrev jag bara för mig själv utan tanke på att ge ut en bok. Det hände mycket medan jag skrev, märkte att processen genererade många tankar och känslor. Något av det viktigaste som hände var att jag satte ord på min längtan och märkte att andra kände igen sig. De flesta längtar egentligen inte efter mer utan större. Djupt inom oss alla finns en längtan som vill locka oss att söka och finna. Ett liv där allt får plats, alla våra erfarenheter. Det var en befriande insikt att jag inte behöver blunda för något, även det trasiga och smärtsamma är en del av livet, mitt liv. När jag slutade blunda blev jag fri att vara den jag är. Jag är både stark och svag, jag är rädd ibland, men jag är också modig och nu är jag framför allt på riktigt.
Med tiden grävde jag allt djupare och till slut blev det en bok om hela livet, min livsresa. Jag har lagt ner min själ i det jag skriver, är så sann och öppen som jag vågar. Skrivandet var tidvis en resa genom frusen sorg, ångest och annan själslig smärta. Jag tvekade ibland, ska jag verkligen skriva det här, meningarna har långsamt både växt och värkt fram. Det gjorde ont många gånger, men det var befriande och helande.
Det var viktigt för mig att berätta om erfarenheter av psykisk ohälsa, jag vet att det berör många samtidigt som vi sällan pratar om det. Rädsla och skam begränsade mitt liv ända tills jag ifrågasatte deras budskap. Alla vet hur skam känns men ändå vågar ingen prata om den och när vi låter bli att göra det tillåter vi skammen att växa. Jag delar ärligt med mig av mina upplevelser med förhoppningen att andra också ska våga och skulle bli glad om boken kunde användas som en samtalsstartare.
Vad får dig att skriva? Vad inspirerar dig?
Jag blir inspirerad av det mesta jag läser, inte bara böcker. Det kan vara något så enkelt som en tidningsartikel. En formulering som får mig att tänka, reflektera och associera. Både mitt skrivande och bildskapande är kreativa processer som innebär att utforska, ställa frågor och söka svar. Flera av texterna är ursprungligen skrivna för min egen skull, som en terapi, ett sätt att bearbeta det förflutna.
Jag skriver för att förstå, frågorna driver mig framåt. Skrivandet ger mig perspektiv, det är en process som gör tankar och känslor synliga. Tankarna klarnar, orden tar form och min värld blir lite mer begriplig. Det är en av anledningarna till att jag nu fortsätter att skriva efter det att boken kommit ut.
Varför ska man läsa din bok?
Jag tänker på boken som en tanke- och reflektionsbok, vill inte ge färdiga svar, hellre sätta igång en process. Jag arbetade mycket med frågor medan jag skrev och vill ge läsaren några nycklar i form av "tänk" som hjälpt mig. Var och en måste hitta sina egna frågor och sina egna svar, jag är övertygad om att alla har den möjligheten.
Jag ville skriva en generös bok som man gärna bläddrar i och låter ligga framme, en bok som blir använd. Boken har många bilder, de talar direkt till hjärtat och kommunicerar något som är svårt att formulera med ord. Jag ser bilderna som en visuell poesi med många tolkningsmöjligheter och hoppas på ett magiskt möte mellan bild, text och läsare. Med igenkänning och nya upptäckter, precis som i barndomens bilderböcker.
Jag vill uppmuntra läsaren att hitta sina drivkrafter, det som ger energi och får människan att känna sig levande. Kärlek och längtan är starka drivkrafter, sedan finns det många andra som hänger ihop med dessa två. Något händer när man sätter ord på sina drivkrafter, för mig var det en process där jag grävde allt djupare.
Vad gör du när du inte skriver?
Jag fotograferar mycket, varje dag egentligen. Laddar mig med goda intryck när jag är ute i naturen, läser böcker som får mig att tänka och utvecklas som människa. Jag producerar vykort nästan varje år. Varje dag publicerar jag bilder på Facebook, ibland med några rader från boken. Det är uppskattat av många.
Vilka vill du helst ska läsa din bok?
Människor som vill något med sina liv. Jag vänder mig till dem som längtar, inte efter mer men större, ett större och friare liv. Många längtar efter en plats där man duger, kan slappna av och vara den man är. Parkbänken symboliserar en sådan plats. Boken är en inbjudan att stanna upp en stund mitt i vardagen. En rastplats, en parkbänk ... en plats för eftertanke och reflektion. Det är min innerliga önskan att boken uppmuntrar och utmanar, väcker frågor och ger inspiration till förändring.