Varför är vi så rädda för varandra?

Det är mycket vi sällan eller aldrig pratar om även fast det har en stor inverkan på livet. Just nu tänker jag på rädslan som osynligt påverkar våra liv utan att vi reflekterar över det. Rädslan är ett av de största hindren för att leva ett fritt och meningsfullt liv, den får oss att undvika och anpassa oss så till den grad att vi förnekar djupa och genuina behov. Vi anstränger oss för att passa in och duga i andras ögon, outtalade krav vi aldrig kan vara riktigt säkra på. Detta sätt att leva gör oss i värsta fall till människor som aldrig riktigt kan slappna av, man skulle kunna säga att vi presterar vår identitet.

Många människor saknar idag någonstans att höra hemma och känner en ökad press att passa in. Man längtar efter meningsfulla relationer men vet inte hur det ska gå till, ser inte vad det är som hindrar. Jag tror att de flesta längtar efter något mer än artiga relationer. Vi är präglade av vår kultur och därför inte fria från prestationstänkande, outtalat finns hela tiden värderingen "jag är vad jag presterar".

Tänk om vi skulle börja ifrågasätta prestationskulturen och våga vara de icke perfekta människor vi är, inse att vi aldrig blir färdiga och att det är så livet är och skall vara. Att vara människa är att vara sårbar. Alla människor har sår, alla är sårade på något sätt. Livet blir mindre komplicerat när vi bejakar detta faktum.

Under många år upplevde jag en känsla av utanförskap. Jag försökte passa in men mitt kompromissande med mig själv och mina värderingar stod i vägen för äkta tillhörighet. Så här efteråt ser jag att det ledde till fortsatt utanförskap, men just då var det omöjligt att förstå. Jag gjorde ju vad jag kunde, försökte och försökte. Min upplevelse var djupare än att inte bli vald när det skulle väljas lag i mellanstadiet. Jag och en kompis var kvar till slutet och blev egentligen aldrig valda, man tog med oss för att man måste. Rädsla för att inte passa in har varit en stark drivkraft i mitt liv. Det är en smärtsam upplevelse att hamna utanför. Alla har sin egen unika historia.

Med tiden lärde jag mig att se mönster i människors beteenden, det ökade min förståelse och jag började trotsa rädslan för att blotta mig. Jag slutade att förneka mig själv och kunde försiktigt visa mera av den jag är. Så småningom hamnade jag i situationer där jag kände att det inte fanns något val. För att bevara min självrespekt måste jag säga som det är, ärligt stå för mina värderingar.

Rädslan finns överallt och resulterar i avstånd mellan människor, men vi vill helst inte låtsas om den. Samtalet blir ofta så ytligt att det mest handlar om utbyte av information. Vi är konflikträdda, rädda för att misslyckas och att göra fel. Ibland bottnar vår rädsla i mycket konkreta händelser som länge sitter kvar i själen. Därför måste vi acceptera att det är en process att utmana rädslan och att det kommer att ta tid. Det sämsta vi kan göra är att inte låtsas om den rädsla som faktiskt finns.

Vi längtar efter att bli sedda och känna att vi har en tillhörighet men är samtidigt rädda för att hamna utanför gemenskapen. Så länge vi inte visar vårt rätta jag blir våra kontakter med andra ytliga och vi upplever inte den tillhörighet vi så innerligt längtar efter. Vi skyddar oss från varandra ... rädslan gör att vi inte når riktigt fram. De flesta längtar efter förändring men tvivlar på att det är möjligt.

Tänk om vi tillsammans kunde öva upp vår förmåga att visa oss som vi är och stå för något utan att vara rädda. Vi kan börja i liten skala genom att aktivt visa intresse för varandra, dela lite mer av våra liv, både sorg och glädje. Livet kan bli större och rikare om vi delar det med vänner som är värda vårt förtroende. Jag är övertygad att vi kan bli mera nyfikna än misstänksamma, om vi börjar prata med varandra kan vi upptäcka att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. När vi hittar fram till varandra på ett djupare plan kommer rädslan att bli mindre och mindre.

Det är många saker vi aldrig pratar om fast vi skulle vilja, rädslan får oss att undvika. Mycket skulle förändras om vi vågade samtala om det som berör oss. Goda samtal vänner emellan. Tänk om vi kunde bejaka vår längtan, bekräfta och se varandra bortom ytan. När vår längtan får näring växer den sig starkare än rädslan och något nytt kan hända.