Blogg När någon talar brister tystnaden

Folkhälsomyndigheten betraktar nu psykisk ohälsa som vårt största hälsoproblem. Allt fler har blivit allt mer beroende av att prestera. Idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Dagspressen innehåller dagligen artiklar om stress, ofta med fokus på yngre människor eftersom det ses som ett nytt fenomen. Jag ser rubriker som "Perfektionismens tyranni får många unga att må dåligt". Gymnasieungdomars ideal är många gånger höga betyg, vältrimmad kropp, snygga kläder, utåtriktad personlighet och stort kontaktnät. I allt detta jämför man sig hela tiden med andra. Varför blir det så här? Varför "måste" man anpassa sig efter rådande kultur? Vad händer om man inte gör det?

Det är ingen hemlighet att vår kultur är tävlings- och prestationsinriktad, men vad innebär det i praktiken? Många värderar sig själva utifrån vad och hur bra man presterar, vilket göder ett perfektionistiskt tänkande ... jag är vad jag presterar. Det i sin tur skapar människor som aldrig riktigt kan slappna av eftersom man alltid kan prestera lite bättre. Äkta och genuina möten mellan människor blir omöjliga om man tror att man alltid måste visa upp en lyckad fasad enligt principen det som ser bra ut är bra.

Är det inte dags för en mänsklig kultur? En kultur som inte bygger på prestationer och att man ständigt jämför sig med andra. Som uppmuntrar till att acceptera sig själv, får oss att se att vi är unika och därför inte kan jämföras med någon annan. Som innebär att vi slutar tävla och vågar mötas på djupet, förmedlar insikten att vi precis som alla andra är både starka och svaga. Att det är precis som det ska vara och att det är därför vi behöver varandra. Vi kan mötas i vår mänsklighet, där finns det något äkta att förhålla sig till och känna igen sig i. Det går inte att förhålla sig till en annan människas yta.

Perfektionism inte är samma sak som att hälsosamt sträva efter att bli den bästa versionen av oss själva. Författaren och forskaren Brené Brown kallar perfektionism ett destruktivt tankesystem som aldrig kan vara samma sak som att på ett sunt sätt sträva efter sina mål, utan istället står i vägen för kreativitet.

Vi måste öva på att våga vara operfekta och omfamna vår sårbarhet. Annars tillbringar vi hela våra liv med att på olika sätt försöka fly från den. Samma sak med den underliggande skammen - alla vet hur skam känns och ändå vågar ingen prata om den, men det är när vi inte pratar om den som vi tillåter den att växa.

Vågar vi börja prata om det här? Jag tar upp dessa frågor när jag håller föredrag och berättar om mina egna erfarenheter av perfektionism, skam och psykisk ohälsa. Skammen är en vidrig drivkraft som får oss att låtsas inför varandra och hindrar genuina möten ansikte mot ansikte. Ofta ser vi det inte som skam, tänker att det är något annat. Skammen är det motstånd vi känner, den rädsla som får oss undvika och komma med ursäkter.

Jag tror att vi är många som längtar efter något mer än bara artiga relationer. En sann vänskap där vi vågar visa känslor och kan berätta hur vi mår, på riktigt. Att se varandras glädje och smärta, längtan och kamp. Skulle inte det göra livet rikare och mera meningsfullt? Skulle det inte vara befriande att äntligen få slappna av och vara som du är? Tänk om vi skulle våga sänka garden och ta denna längtan på allvar.

Jag gick in i väggen för att sedan hitta modet att ifrågasätta prestationskulturen och upptäcka ett nytt sätt att leva. Nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter och uppmuntra andra att också våga. Livet kan bli större och rikare om vi vågar dela det med varandra, jag är övertygad att det kommer att ge nya perspektiv. Jag har börjat dela med mig och upptäcker mer och mer hur många erfarenheter vi har gemensamt. Vi behöver inte vara så rädda, vi är mer lika än vi tror!

Kärleken är inte en idé, den är något konkret som förmedlas från en människa till en annan, genom en blick, en beröring, ett möte. Något att sträva efter när vi möts, som människor behöver vi både se och bli sedda.

Jag tror att detta är något av det viktigaste för oss som människor. Att se och bli sedd, att lyssna och bli lyssnad till. Att bli bekräftad. Du är människa, jag är människa, vi har mera gemensamt än det som skiljer oss åt. Vi kan dela vår mänsklighet, se att vi behöver varandra.