Blogg När någon talar brister tystnaden

En smärtsam händelse strax innan millennieskiftet blir början på en resa. En resa med många lärdomar och många hinder. En resa som fortfarande pågår och förändrar mig. Omständigheterna tvingade mig att stanna upp, jag fick kontakt med en inre värld och min djupaste längtan väcktes till liv. När jag valde att lyssna upptäckte jag något mer. Mitt inre var fullt av spår från det förflutna, spår som väntade på att få uppmärksamhet. Livet utmanade mig att konfrontera mörkret och den smärta som fanns i mig. Ett istäcke av frusen sorg gjorde minnen och känslor diffusa, svåra att förstå. När jag äntligen vågade släppa taget började isen smälta ... känslorna fick färg och form, livet förändrades undan för undan.

Den bok jag skrivit handlar om min livsresa och har fått titeln Som en parkbänk för själen. Parkbänken är en metafor för en plats där vi återfår kontakten med vårt innersta, stannar upp, andas och låter oss beröras. En rastplats, en parkbänk ... en plats för eftertanke och reflektion. Titeln anspelar också på känslan av att komma hem, till sig själv. Att äntligen kunna slå sig till ro och känna: Nu är jag hemma hos mig själv. Är inte på väg någon annanstans, behöver inte fly. Det förflutna jagar mig inte längre, jag har försonats med livet som det blev.