Historien bakom Öppna Horisonter
Allt började på Varangerhalvön, så långt österut man kan komma i Norge och Skandinavien. Här tog mitt fotograferande fart och en vision började gro. Det hände något med mig som jag inte kan förklara, jag blev berörd så att det kändes fysiskt i hela kroppen. Det var något med landskapet och hela miljön, det jag tog in med mina sinnen fyllde mig med en djup glädje och närvaro. Mina värderingar fördjupades, livet blev större.
Jag minns hur jag gick omkring och njöt av att höra havet och fåglarna, ingenting annat. Här var jag tillfreds med att bara vara. Det var första gången på länge som jag kände att själen kom till ro, varje kväll somnade jag till vågornas ljud när de slog in mot stranden ...
Varangerhalvöns säregna landskap har betytt mycket för min bildvärld. Här finns en annorlunda skönhet, ett underbart ljus och ett oändligt antal motiv. Den norra kusten är väderpinad, flikig och sönderbruten, landskapet är mestadels kargt och avskalat. Men ändå fantastiskt vackert och enastående, något av det vackraste jag sett! När jag såg den sönderbrutna klippkusten upplevde jag en igenkänning som jag inte riktigt förstod. Ibland undrar jag om det är så min själ ser ut.
En morgon gick jag den smala stigen längs havet och fågelfjället, jag kunde höra ljudet från mina egna steg. Efter en stund märkte jag också ett svagt prasslande från mina bomullsbyxor. Det var som en dröm, en plats utan ovidkommande ljud. Luften var ren, jag kunde andas fritt. Här hittade jag stillheten, det jag upplevde lagrades i min själ och satt kvar länge, länge.
Någon timma senare samma dag stod jag uppe på fjället. Jag lät ögonen följa horisonten och såg ut över havet som alltid har en ny nyans av blått. De öppna horisonterna bredde ut sig mot oändligheten ... en stor och varm känsla inom mig. Känslan av frihet.
Bo Davidsson
fotograf, föreläsare och författare